Förlossningsberättelse
Här kommer då en förlossningsberättelse för er som orkar läsa. Lite svårt att sammanfatta 26 timmar på ett bra sätt =)
Tisdagen den 12 augusti klockan halv fyra på morgonen vaknar jag. Känner av en värk och skillnaden om man jämför med tidigare är att den här värken känns ganska mycket i svanken också. Intalar mig själv att det kommer gå över för det har det alltid gjort förut. Men det går inte över. Börjar ta tid och de kommer med ungefär 8 – 11 minuters mellanrum.
Vet inte riktigt vad klockan är när jag väcker Kenth. Han vaknar till med en gång och ligger och tar tid. Jag vill inte veta hur länge det är mellan för jag är rädd för att ”inbilla” mig en värk när jag ser på klockan att den borde komma.
Går upp och tar en alvedon, fortfarande fast övertygad om att det kommer gå över.
När klockan är ungefär sju går jag och lägger mig i soffan. Säger åt Kenth att ligga kvar i sängen och försöka sova lite. Han lyckas med det och jag lyckas somna till mellan värkarna i soffan. Vaknar till mer ordentligt vid tio då Kenth kommer upp och ser helt nyvaken ut.
- Har det gått över?? Frågar han och det ser ut som han nästan har dåligt samvete för han somnade.
Strax innan elva går jag på toa och då inser jag att något håller på att hända. Går inte in på några detaljer, men jag fick ett tecken om man säger så =)
Bestämmer mig för att ringa till förlossningen för att förvarna lite grann att vi kanske kommer in under dagen, samt för att kolla om det finns plats.
Får till svar att det är mer eller mindre fullt men om jag vill komma in är jag självklart välkommen och de ska städa iordning ett rum.
Jag säger att jag vill vara hemma så länge som möjligt så vi kommer inte än på ett tag.
Timmarna går. Jag ligger i soffan eller är uppe och går lite grann och när en värk kommer ropar jag ”nu” till Kenth som sitter och tar tid. Det pendlar mellan 8 minuter och 3 minuter mellan dem beroende på om jag ligger, sitter eller står upp.
Vid halv fem känner jag att jag vill åka in. Börjar inse att jag inte kommer kunna sova någonting på natten om det ska fortsätta. Vill mest åka in för att se om det hänt nåt eller inte. Försöker intala mig själv att vi kommer få åka hem igen.
17:55 blir jag inskriven på förlossningen. CTG-kurva tas och en undersökning görs. Öppen 4 cm så något har i alla fall hänt. Mycket märklig känsla att få veta att nu är det verkligen på gång!
I det här läget känns det som jag har allting under kontroll. Värkarna kommer och går och Kenth sitter snällt och masserar mig. Efter en stund börjar de kännas mer och mer och jag börjar så smått bli bortkopplad från omvärlden.
När klockan passerat nio på kvällen tycker jag att det är olidligt. Vad jag vet så har vi inte sett till någon personal heller sedan strax innan sju. Mellan en värk lyckas jag få fram till Kenth att jag vill prova lustgas. Han trycker på klockan och de kommer ganska snabbt. Vill minnas att barnmorskan blev lite förvånad när hon klev innanför dörren. Förra gången hon såg mig var jag helt lugn men nu var jag typ okontaktbar. De visar mig lustgasen och det funkar ganska okej. Är totalt inne i mig själv men hör att de pratar med Kenth. De vill att jag ska få av mig mina egna kläder och få på mig sjukhusets kläder. Han klär av mig och jag bryr mig inte speciellt men jag kommer ihåg att jag tänkte en massa.
Någonstans i den här vevan är det byte till nattpersonalen och hon är inne och hälsar på oss. Jag ser henne inte för jag är helt i min egen värld. Sitter och blundar och andas hårt i lustgasmasken. Hör att hon och Kenth pratar med varann och hon frågar Kenth när någon undersökte mig senast. Han kollar på klockan men verkar lite tveksam. Jag som sitter och är lagom borta tar plötsligt bort masken från ansiktet och säger högt, rakt ut och väldigt snabbt ”SJUUU” Tar snabbt tillbaka masken till ansiktet och försvinner igen.
Jag hör att de skrattar åt mig lite grann och konstaterar att lustgasen ger lite effekt.
”Skit också tänker jag. Det var ju min största skräck, att de skulle skratta åt något jag sa. Äsch, orkar inte bry mig, så farligt var det ju inte.”
Barnmorskan pratar med mig och säger att jag verkar vara en person som har ordning på grejerna. Jag nickar bara och ler lite grann.
En undersökning görs och jag vill tro att det har hänt jättemycket för det känns som det gjort tok-ont så länge.
5 centimeter. Är det ett skämt tänker jag….!
Efter det här så vet jag inte vad som händer. Vi kämpar på antar jag med lustgas och värkar. Nu i efterhand tycker jag det är konstigt att de inte höjde lustgasen någonting. Den var på 50/50 hela tiden.
Till slut trycker Kenth på klockan. Han ser att jag har väldigt ont och kan inte få någon som helst kontakt med mig. Tydligen så hade jag bara tittat upp på honom ibland med helt desperata och panikslagna ögon. Något som han har sagt i efterhand att han aldrig kommer glömma.
Klockan är nu strax innan elva på kvällen.
En ny undersökning görs och vi får till svar 4 centimeter!! Hade jag haft lite mer kraft kvar hade jag släppt lustgasmasken och gått fram till barnmorskan och gett henne en rejäl snyting! De frågar mig om jag inte borde ta någon mer bedövning och jag nickar bara. Hon undrar vad jag vill ha och jag säger bara ”vad som helst!!” De föreslår EDA och så blir det. Hör att de frågar Kenth när jag var och kissade senast och säger att jag måste göra det innan EDA läggs. Vill bara skrika åt dem att det kommer aldrig att gå. Inte en chans att jag kan ta mig in till toan! Väntar tills personalen gått och lyckas då dra till mig Kenth och säger snabbt att jag fixar inte att gå på toa. Känner mig så himla ynklig kommer jag ihåg och ville bara försvinna från jordens yta. Nästa gång personalen kom in så berättade Kenth läget för dem och en kateter fick sättas. Usch och fy.
Tar en stund innan narkosläkaren kommer. Vet inte om det är 10 minuter eller 40 minuter men till slut kom han. Hann aldrig se hur han såg ut. Konstigt att man verkligen inte bryr sig om någonting.
När EDA är lagd kan Kenth äntligen återfå kontakten med mig. Värkarna är borta men jag känner av ett tryck neråt som är helt obeskrivbart.
De sätter en sån där elektrod på bebisens huvud och långt senare får jag veta att de även tog vattnet då. Något som varken jag eller Kenth uppfattade.
Trycket neråt blir starkare och starkare och återigen försvinner jag in i lustgasens värld.
01:45 kommer barnmorskan in och säger att bebisen måste komma mer neråt så jag får ställa mig upp. Känns som en evighet. En lång och hemsk evighet. Klockan tre kommer en annan barnmorska in (för övrigt hon som tog vattnet utan att säga nåt) Jag säger att det trycker på neråt och då säger hon åt mig att krysta om jag känner att jag vill. Jag tyckte det var lite lustigt att hon sa så eftersom jag inte fått bekräftad att jag var 10 cm öppen, men jag sa inget utan var samtidigt tacksam att jag fick börja göra något vettigt.
Klockan fyra lägger jag mig ner i sängen igen. Läggs på sidan med benstöd och börjar krysta mer ordentligt. Bebisen ligger rätt och allt är klart. Krystar, krystar och krystar men det händer inte så mycket tycker jag. Får prova att ställa mig upp och krysta också. En ställning som var nästintill otänkbar innan, men när det väl händer så bryr jag mig inte ett dugg. Blir så himla trött i kroppen så jag får lägga mig ner på rygg igen. Efter en stund ser jag att barnmorskan och undersköterskan börjar tappa intresset på något konstigt vis och jag ser att de planerar något. Jag blir orolig och frågar vad de funderar på, men vet inte om jag fick något svar.
Efter en stund får jag veta att barnet är stressat och att de är lite oroliga. En läkare ska komma och kolla och ta beslut om vad vi ska göra. Det värkstimulerade droppet kopplas ur och det känns som att jag går 50 steg tillbaka. Får inte krysta längre utan ska försöka att stå ut med det enorma trycket neråt.
Efter klockan fem någon gång kommer läkaren och gör bedömningen att det hela ska avslutas med sugklocka. De höjer de värkstimulerande droppet igen och jag får börja krysta när klockan är halv sex. Det är 6 – 7 personer i rummet som jag inte bryr mig om överhuvudtaget. Kenth ser jag inte ens. Är bara väldigt medveten om hans närvaro och det känns tryggt. I tre eller fyra värkar så krystar jag för allt jag är värd. Läkaren drar i sugklockan och en tredje person hänger på min mage för att trycka på ytterligare.
Näst sista värken kommer och bebisen kommer inte ut helt utan bara med huvudet. Smärtan är så stor så det går inte ens att beskriva! Jag tappar helt greppet och får panik. Ligger bara och skriker ” TA UT HAN, TA UT HAN, TA UT HAN!!” Någon sätter lustgasmasken över mitt ansikte och säger att jag måste lugna ner mig och invänta nästa värk.
Nästa värk kommer och det känns skönt att veta att det är den sista. Samtidigt gör det grymt ont. Men han kommer ut och läggs upp på min mage. Världens finaste lilla Liam..
Klockan var då 05:38, onsdagen den 13 augusti 2008.
Tisdagen den 12 augusti klockan halv fyra på morgonen vaknar jag. Känner av en värk och skillnaden om man jämför med tidigare är att den här värken känns ganska mycket i svanken också. Intalar mig själv att det kommer gå över för det har det alltid gjort förut. Men det går inte över. Börjar ta tid och de kommer med ungefär 8 – 11 minuters mellanrum.
Vet inte riktigt vad klockan är när jag väcker Kenth. Han vaknar till med en gång och ligger och tar tid. Jag vill inte veta hur länge det är mellan för jag är rädd för att ”inbilla” mig en värk när jag ser på klockan att den borde komma.
Går upp och tar en alvedon, fortfarande fast övertygad om att det kommer gå över.
När klockan är ungefär sju går jag och lägger mig i soffan. Säger åt Kenth att ligga kvar i sängen och försöka sova lite. Han lyckas med det och jag lyckas somna till mellan värkarna i soffan. Vaknar till mer ordentligt vid tio då Kenth kommer upp och ser helt nyvaken ut.
- Har det gått över?? Frågar han och det ser ut som han nästan har dåligt samvete för han somnade.
Strax innan elva går jag på toa och då inser jag att något håller på att hända. Går inte in på några detaljer, men jag fick ett tecken om man säger så =)
Bestämmer mig för att ringa till förlossningen för att förvarna lite grann att vi kanske kommer in under dagen, samt för att kolla om det finns plats.
Får till svar att det är mer eller mindre fullt men om jag vill komma in är jag självklart välkommen och de ska städa iordning ett rum.
Jag säger att jag vill vara hemma så länge som möjligt så vi kommer inte än på ett tag.
Timmarna går. Jag ligger i soffan eller är uppe och går lite grann och när en värk kommer ropar jag ”nu” till Kenth som sitter och tar tid. Det pendlar mellan 8 minuter och 3 minuter mellan dem beroende på om jag ligger, sitter eller står upp.
Vid halv fem känner jag att jag vill åka in. Börjar inse att jag inte kommer kunna sova någonting på natten om det ska fortsätta. Vill mest åka in för att se om det hänt nåt eller inte. Försöker intala mig själv att vi kommer få åka hem igen.
17:55 blir jag inskriven på förlossningen. CTG-kurva tas och en undersökning görs. Öppen 4 cm så något har i alla fall hänt. Mycket märklig känsla att få veta att nu är det verkligen på gång!
I det här läget känns det som jag har allting under kontroll. Värkarna kommer och går och Kenth sitter snällt och masserar mig. Efter en stund börjar de kännas mer och mer och jag börjar så smått bli bortkopplad från omvärlden.
När klockan passerat nio på kvällen tycker jag att det är olidligt. Vad jag vet så har vi inte sett till någon personal heller sedan strax innan sju. Mellan en värk lyckas jag få fram till Kenth att jag vill prova lustgas. Han trycker på klockan och de kommer ganska snabbt. Vill minnas att barnmorskan blev lite förvånad när hon klev innanför dörren. Förra gången hon såg mig var jag helt lugn men nu var jag typ okontaktbar. De visar mig lustgasen och det funkar ganska okej. Är totalt inne i mig själv men hör att de pratar med Kenth. De vill att jag ska få av mig mina egna kläder och få på mig sjukhusets kläder. Han klär av mig och jag bryr mig inte speciellt men jag kommer ihåg att jag tänkte en massa.
Någonstans i den här vevan är det byte till nattpersonalen och hon är inne och hälsar på oss. Jag ser henne inte för jag är helt i min egen värld. Sitter och blundar och andas hårt i lustgasmasken. Hör att hon och Kenth pratar med varann och hon frågar Kenth när någon undersökte mig senast. Han kollar på klockan men verkar lite tveksam. Jag som sitter och är lagom borta tar plötsligt bort masken från ansiktet och säger högt, rakt ut och väldigt snabbt ”SJUUU” Tar snabbt tillbaka masken till ansiktet och försvinner igen.
Jag hör att de skrattar åt mig lite grann och konstaterar att lustgasen ger lite effekt.
”Skit också tänker jag. Det var ju min största skräck, att de skulle skratta åt något jag sa. Äsch, orkar inte bry mig, så farligt var det ju inte.”
Barnmorskan pratar med mig och säger att jag verkar vara en person som har ordning på grejerna. Jag nickar bara och ler lite grann.
En undersökning görs och jag vill tro att det har hänt jättemycket för det känns som det gjort tok-ont så länge.
5 centimeter. Är det ett skämt tänker jag….!
Efter det här så vet jag inte vad som händer. Vi kämpar på antar jag med lustgas och värkar. Nu i efterhand tycker jag det är konstigt att de inte höjde lustgasen någonting. Den var på 50/50 hela tiden.
Till slut trycker Kenth på klockan. Han ser att jag har väldigt ont och kan inte få någon som helst kontakt med mig. Tydligen så hade jag bara tittat upp på honom ibland med helt desperata och panikslagna ögon. Något som han har sagt i efterhand att han aldrig kommer glömma.
Klockan är nu strax innan elva på kvällen.
En ny undersökning görs och vi får till svar 4 centimeter!! Hade jag haft lite mer kraft kvar hade jag släppt lustgasmasken och gått fram till barnmorskan och gett henne en rejäl snyting! De frågar mig om jag inte borde ta någon mer bedövning och jag nickar bara. Hon undrar vad jag vill ha och jag säger bara ”vad som helst!!” De föreslår EDA och så blir det. Hör att de frågar Kenth när jag var och kissade senast och säger att jag måste göra det innan EDA läggs. Vill bara skrika åt dem att det kommer aldrig att gå. Inte en chans att jag kan ta mig in till toan! Väntar tills personalen gått och lyckas då dra till mig Kenth och säger snabbt att jag fixar inte att gå på toa. Känner mig så himla ynklig kommer jag ihåg och ville bara försvinna från jordens yta. Nästa gång personalen kom in så berättade Kenth läget för dem och en kateter fick sättas. Usch och fy.
Tar en stund innan narkosläkaren kommer. Vet inte om det är 10 minuter eller 40 minuter men till slut kom han. Hann aldrig se hur han såg ut. Konstigt att man verkligen inte bryr sig om någonting.
När EDA är lagd kan Kenth äntligen återfå kontakten med mig. Värkarna är borta men jag känner av ett tryck neråt som är helt obeskrivbart.
De sätter en sån där elektrod på bebisens huvud och långt senare får jag veta att de även tog vattnet då. Något som varken jag eller Kenth uppfattade.
Trycket neråt blir starkare och starkare och återigen försvinner jag in i lustgasens värld.
01:45 kommer barnmorskan in och säger att bebisen måste komma mer neråt så jag får ställa mig upp. Känns som en evighet. En lång och hemsk evighet. Klockan tre kommer en annan barnmorska in (för övrigt hon som tog vattnet utan att säga nåt) Jag säger att det trycker på neråt och då säger hon åt mig att krysta om jag känner att jag vill. Jag tyckte det var lite lustigt att hon sa så eftersom jag inte fått bekräftad att jag var 10 cm öppen, men jag sa inget utan var samtidigt tacksam att jag fick börja göra något vettigt.
Klockan fyra lägger jag mig ner i sängen igen. Läggs på sidan med benstöd och börjar krysta mer ordentligt. Bebisen ligger rätt och allt är klart. Krystar, krystar och krystar men det händer inte så mycket tycker jag. Får prova att ställa mig upp och krysta också. En ställning som var nästintill otänkbar innan, men när det väl händer så bryr jag mig inte ett dugg. Blir så himla trött i kroppen så jag får lägga mig ner på rygg igen. Efter en stund ser jag att barnmorskan och undersköterskan börjar tappa intresset på något konstigt vis och jag ser att de planerar något. Jag blir orolig och frågar vad de funderar på, men vet inte om jag fick något svar.
Efter en stund får jag veta att barnet är stressat och att de är lite oroliga. En läkare ska komma och kolla och ta beslut om vad vi ska göra. Det värkstimulerade droppet kopplas ur och det känns som att jag går 50 steg tillbaka. Får inte krysta längre utan ska försöka att stå ut med det enorma trycket neråt.
Efter klockan fem någon gång kommer läkaren och gör bedömningen att det hela ska avslutas med sugklocka. De höjer de värkstimulerande droppet igen och jag får börja krysta när klockan är halv sex. Det är 6 – 7 personer i rummet som jag inte bryr mig om överhuvudtaget. Kenth ser jag inte ens. Är bara väldigt medveten om hans närvaro och det känns tryggt. I tre eller fyra värkar så krystar jag för allt jag är värd. Läkaren drar i sugklockan och en tredje person hänger på min mage för att trycka på ytterligare.
Näst sista värken kommer och bebisen kommer inte ut helt utan bara med huvudet. Smärtan är så stor så det går inte ens att beskriva! Jag tappar helt greppet och får panik. Ligger bara och skriker ” TA UT HAN, TA UT HAN, TA UT HAN!!” Någon sätter lustgasmasken över mitt ansikte och säger att jag måste lugna ner mig och invänta nästa värk.
Nästa värk kommer och det känns skönt att veta att det är den sista. Samtidigt gör det grymt ont. Men han kommer ut och läggs upp på min mage. Världens finaste lilla Liam..
Klockan var då 05:38, onsdagen den 13 augusti 2008.
upplagd av Martina
18:32
|
2 kommentarer
Bara några timmar gammal...
